onsdag 9 mars 2011

Livet och döden

Vårsolen får mig att tänka på allt som ska komma till liv snart igen. Träden och blommorna slår ut snart, snabbare än vad vi tror. Och det är hopp om livet igen...

Apropå liv, jag funderar just nu på livet... och döden... Ja, det låter bisarrt... I natt vaknade jag och började tänka på vår himmelhund. Jag kan fortfarande höra ljudet av hans tassar som skrapar mot parketten, jag kan fortfarande höra hans ljud och jag kan fortfarande förnimma mig om hans päls mot min handflata. Och när jag tänker på vår himmelhund, går tankarna automatiskt till min morfar. Hand i hand går vår hund och min morfar. Jag kan fortfarande klart och tydligt se min morfar framför mig och höra hans röst om jag koncentrerar mig extra mycket. Jag kan känna hur han luktade och hur han rörde sig.

Och vad händer när man dör egentligen? Man kan ju inte bara försvinna...? Eller...? Jag vill tro att vi kommer någonstans, någon annanstans. Jag funderade mycket på det här när vi precis hade tagit bort vår hund. Och kan man verkligen säga; "Han är död"...? Om man inte längre finns kan man väl inte längre vara något...?


Eller som Persbrandt sa i någon film; När man är död så är man det för evigt. Kanske är det bäst att leva fullt ut när man vet att man faktiskt lever...