måndag 14 mars 2011

Kvinnokampen

Jag kallar mig inte feminist, själva ordet feminist har en dålig klang i mina öron. Jag tycker att vi alla, såväl som kvinnor som män, ska behandlas lika när det gäller lön, utbildning, vård och så vidare. Kanske man är feminist ändå när man tycker det... Jag vet inte riktigt... Eller är det bara sunt förnuft? Med eller utan feminist-stämpeln på en själv. Vi kan inte komma ifrån att män och kvinnor är OLIKA, precis som mina vänninor är olik mig, och himla tur är väl det.

Att det var Internationella kvinnodagen förra veckan var det väl ingen som missade och det är bra att det uppmärksammas, det säger jag inget om. Kvinnor idag har mycket att tacka historiens kvinnor för, det de kämpade för, kampen för kvinnors rösträtt är en sak. (Dock ska tilläggas att de som inte gjort värnplikten inte heller fick rösta, det vill säga män. Märkligt kan även det tyckas.)

Men ibland spårar det verkligen ur, det känns som att det har slagit över i dagens samhälle. Jag blir mörkrädd. Hur faaan tänkte man här? (Det var väl det man inte gjorde.) Jag skulle kunna göra en lång utläggning om det här men det känns som om alla tankar och kommentarer är överflödiga...