Mamma och jag

Jag älskar den här bilden av mig och mamma från i julas. Det är julafton. Det är bitande kallt och vi tog en liten längre promenad. Trots att man ser att det är kallt så tycker jag hela bilden lyser av värme. Värme från den kärlek som finns mellan mor och dotter.

Jobbsökning pågår!

Jag tittar tillbaka i kalendern och inser att jag inte varit ledig två dagar i rad de senaste fyra veckorna som gått. Och oj, vad behövligt det har varit! Tvådagarsledighet efter varandra är nästan ett måste för att man ska orka med vardagen, jobbet och framför allt sig själv. Jag känner att energin är tillbaka idag och jag känner mig riktigt, riktigt glad igen. (Trots lite orosmoln på himlen men det kommer att fixa sig, det är jag säker på.)

Dagens största mission är att söka några jobb som jag har hittat. En liten hustitt blir det vid lunch. Dagen avslutas med middag på stan och lite jazz i Studion.

Jag har en härlig dag framför mig!

Ringmärkt

Nu har vi hämtat ut våra vigselringar, nästan ett år efter att vi gift oss. Tanten på Hallbergs kom ihåg oss när vi igår gick in och frågade om våra ringar kommit. Jag undrar varför. ;) Är det någon mer än vi som köpt ringarna EFTER själva vigseln? Please tell!

Och lika romaniska som alltid så satte vi på oss ringarna direkt i affären. *skrattar* Jag har vant mig vid att säga; Min man. Nu ska jag försöka vänja mig vid att ha en ring på fingret.

Synda långsamt var det visst...

Kvinnokampen

Jag kallar mig inte feminist, själva ordet feminist har en dålig klang i mina öron. Jag tycker att vi alla, såväl som kvinnor som män, ska behandlas lika när det gäller lön, utbildning, vård och så vidare. Kanske man är feminist ändå när man tycker det... Jag vet inte riktigt... Eller är det bara sunt förnuft? Med eller utan feminist-stämpeln på en själv. Vi kan inte komma ifrån att män och kvinnor är OLIKA, precis som mina vänninor är olik mig, och himla tur är väl det.

Att det var Internationella kvinnodagen förra veckan var det väl ingen som missade och det är bra att det uppmärksammas, det säger jag inget om. Kvinnor idag har mycket att tacka historiens kvinnor för, det de kämpade för, kampen för kvinnors rösträtt är en sak. (Dock ska tilläggas att de som inte gjort värnplikten inte heller fick rösta, det vill säga män. Märkligt kan även det tyckas.)

Men ibland spårar det verkligen ur, det känns som att det har slagit över i dagens samhälle. Jag blir mörkrädd. Hur faaan tänkte man här? (Det var väl det man inte gjorde.) Jag skulle kunna göra en lång utläggning om det här men det känns som om alla tankar och kommentarer är överflödiga...

2012

Vi behöver inte se jorden-kommer-snart-gå-under-filmer såsom 2012... Vi behöver bara se på allt som händer i världen för att förstå att verkligheten är så mycket hemskare än vad filmer någonsin kommer kunna förmedla.

Sydostasien, Haiti, Nya Zeeland, Japan...

27 december 2004, Phuket, Thailand.

Mumintrollen is in town

Två av de absolut finaste personerna landar i stan ikväll. :)

Livet och döden

Vårsolen får mig att tänka på allt som ska komma till liv snart igen. Träden och blommorna slår ut snart, snabbare än vad vi tror. Och det är hopp om livet igen...

Apropå liv, jag funderar just nu på livet... och döden... Ja, det låter bisarrt... I natt vaknade jag och började tänka på vår himmelhund. Jag kan fortfarande höra ljudet av hans tassar som skrapar mot parketten, jag kan fortfarande höra hans ljud och jag kan fortfarande förnimma mig om hans päls mot min handflata. Och när jag tänker på vår himmelhund, går tankarna automatiskt till min morfar. Hand i hand går vår hund och min morfar. Jag kan fortfarande klart och tydligt se min morfar framför mig och höra hans röst om jag koncentrerar mig extra mycket. Jag kan känna hur han luktade och hur han rörde sig.

Och vad händer när man dör egentligen? Man kan ju inte bara försvinna...? Eller...? Jag vill tro att vi kommer någonstans, någon annanstans. Jag funderade mycket på det här när vi precis hade tagit bort vår hund. Och kan man verkligen säga; "Han är död"...? Om man inte längre finns kan man väl inte längre vara något...?

Eller som Persbrandt sa i någon film; När man är död så är man det för evigt. Kanske är det bäst att leva fullt ut när man vet att man faktiskt lever...