För precis ett år...

..sedan jobbade jag min sista dag i Gustavsberg. Idag är jag åter tillbaka i Umeå. Ett år går så fort och det hinner hända så otroligt mycket, både bra och mindre bra saker. Men livet är underbart och allt löser sig, bara man ger det lite tid.

Dagar som denna då Lasse sjunger för mig, jag har blåbärspajar och kräftor i kylen och katten njuter för fullt ute på balkongen, jag har en bok i ena handen och en kaffekopp i den andra, mannen är ute på vift och dagen ska avslutas med kräftskiva med härliga vänner, ja, då kan väl livet inte vara annat än bra..? Så som dagen varit idag (och kommer att vara) hoppas jag att många andra dagar blir i mitt framtida liv. Jag anser mig själv vara en livsnjutare av hög rang.

Nästa år på denna dag hoppas jag att jag ligger på en filt ute på vår gräsmatta och tittar då och då på hur molnen sveper förbi mig högt där upp. En kaffekopp och nybakta bullar. Med en bok i handen. Och kanske en bäbis i magen. Hahahaaaa!

Den som lever får se. :)

Det pågående året

Det känns som att jag är åskådare. Sittande på första parkett på en teateruppsättning, där akterna blir allt märkligare ju längre tiden går. Akter som gör mig förundrad. Förvånad. Sorgsen. Glad. Och för att inte tala om alla saker som på något bissart sätt ändå är ganska skrattretande. Saker ställs på sin spets och viktiga beslut tas.

Som jag sagt tidigare så är 2011 ett mycket märkligt år.

En kärleksförklaring

Kan man skriva en kärleksförklaring till en vän? Skulle du fråga mig skulle jag utan tvekan säga ja. Och egentligen, varför skulle man inte kunna det? Kärleken har så många olika ansikten. Kärleken till sin man. Kärleken till sina syskon. Kärleken till sina föräldrar. Och... kärleken till en vän...

Min kärlek till en av mina närmsta vänner sträcker sig över Sveriges gränser. Ända bort till Finland. En sann vän som man både kan dela glädje och sorg med, en vän som är glad över ens framgångar i livet, oavsett vilket plan det är på. Hon är vännen som jag alltid tyckt varit så underbart klok och med en livsinsikt som få kan mäta sig med.

Att det skiljer ett hav mellan oss har varit extra jobbigt under de senaste månaderna. Månader då jag mest av allt velat vara hos henne. Stötta. Trösta. Och peppa. Jag har gjort det jag kunnat över telefon, mail och sms, men trots all teknik vi har i dagens samhälle så kommer det aldrig någonsin ersätta att man faktiskt träffas i den verkliga verkligheten.

För två veckor sedan fick jag spendera tre hela dagar med denna härliga vän, som mitt i allt kaos försöker komma igen, komma igen till ett liv som är hennes, och ingens annans. Livet blir aldrig som man tänkt sig. Och ibland är det bara att hänga med, trots att känns som att man håller på att gå sönder inifrån.

Och sa jag tycker hon är beundransvärd...? Det är hon. Big time! Kära älskade vän, vi ses väl snart igen...?

Livet är en fest!

Jag blundar och nyper mig i armen. Aj, det gjorde ont! Slutar blunda och jag kan knappt tro det, men jag inser att det faktiskt är sant.

Om drygt två månader flyttar vi. IGEN. Men nu till hus. VÅRT hus. Som vi har letat och sökt. Några budgivningar har vi också hunnit med. Och till slut så köpte även vi ett hus. :)


Livet är en fest, indeed!

Ett drömjobb?

På ett sätt är jag tillbaka där jag började 1999, men ändå inte. Jag plockar varor, jag skyltar om, jag jobbar mycket med lagerhållning, jag rensar (Åh, I love rensning!) och jag planerar. Ungefär som när jag började 1999, men idag strävar jag inte riktigt efter en högre position utan jag vill bli bäst på MITT jobb. Jag vill bli den som kan mycket. Jag vill vara den som folk vänder sig till när de funderar över något.

Jag har kavlat upp ärmarna sedan jag började på mitt nya jobb, jag har fått till en fin egenvård med de medel som finns tillgängliga. Och idag visade det sig reslutat! Jag fick svart på vitt att vi har en fin egenvård. Att det ser välfyllt, prydligt och välstädat ut. :) Och jag känner bara en sån stor glädje över mitt jobb. Jag känner att JAG faktiskt kan göra nytta och att det märks. Och det bästa av allt är att jag har fått relativt fria tyglar att göra saker på mitt sätt. Min kreativa sida visar sig verkligen från sin bästa sida och fick vi bara andra lokaler så skulle vi kunna göra så mycket mer. :)

Och jag längtar efter att få gå till jobbet varje morgon. Det är en lyx som jag tror är ganska få förunnat... Tyvärr!

Jag vet inte om jag har sagt det förut; men jag fullkomligt älskar mitt jobb! Och ni kommer säkert höra det om och om igen. :D

Naturen är mitt andningshål

En två timmars promenad i ett naturreservat utanför stan gav mig det jag behövde just nu. Blått vatten, gröna skogar, blommande blommor. Och vi fick se djur av alla dess slag; huggorm, vessla (vad vi tror), svanar, småfåglar som matade sina små fågelungar, fiskar, myror, trollsländor och lite där till.

Och gårdagskvällen tillbringades ute på Klabböle Energicentrum tillsammans med Polarn och Pyret. Middagen bestod av lite provisoriskt ihopplock. Vilket underbart sätt att starta helgen på!

Nu är det bara att hoppa ner i badet för att sedan bege sig mot Mariehem för ytterligare en middag.

Livet är inte så dumt trots allt... :)

Näsan ovanför vattenytan

Jag tänker mycket på det som varit. På det som är. På det som kunde varit. Jag försöker att inte tänka för mycket. Jag försöker ha näsan ovanför vattenytan. Men ibland känns det som att jag håller på att drunka.

I samma stund som jag vill vara bland människor så vill jag samtidigt helst av allt vara ensam. Helst själv. Helt ensam. För att slippa frågor om mina val. För att slippa försvara mina val. För att slippa känna pressen om hur saker och ting ska vara.

Jag ställer mig utanför mig själv och tittar på mig ur ett annat perspektiv då och då. Och just då kan jag känna att jag faktiskt är ganska så jävla skönt, härlig och häftig. Att jag är en Lisa. Att jag är jag, med allt vad det innebär. Att jag är stolt över mina val. Att jag går min egen väg.

Men just nu känner jag mig inte så som jag beskrivit i stycket ovanför utan jag försöker bara ha näsan ovanför vattenytan för att undvika en eventuell drunkning...